Jonas Falck
Rulla/scrolla ner och läs om resmål jag haft. De är mycket korta reseskildringar, minnen och intryck.
Resmålen följer inte någon kronologisk eller geografisk ordning utan kommer lite blandat över två sidor varav denna är den andra sidan.
Monteverdes molnregnskogar, Costa Rica
med Jan Pedersen
I februari/mars 2018 var det då dags för vår resa till Costa Rica. Den som vi fått ställa in två år tidigare men som nu äntligen blev av. Tillsammans med en mindre grupp och vår eminente reseledare Jan Pedersen tog vi oss runt detta fascinerande land. Efter att ha tillbringat två nätter i utkanten av huvudstaden San José (vi valde att komma en dag tidigt) gav vi oss iväg i minibussen till vårt första mål, Monteverdes molnregnskogar.
Stora hängbroar har man spänt upp som innebär att man kommer i höjd med skogens trädkronor. Broar som det kändes sådär att vara kanske allt för många på, särskild när alla ville hänga åt ena sidan för att spana in något häftigt att titta på.
Vy från hängbron över molnregnskogen. Dagligen sveper molnen in och fuktar ner skogen.
Rätt var det är hörs ett ringande ljud en bit bort. Det ökar i styrka för att sedan sakta dö bort. Vad kan det vara? En stund senare, längre in i skogen, hörs det igen, nu starkare och där ovanför oss kommer det. Liggandes, fastspänd i linabana flyger en turist över regnskogen. Säkert kul, och något som kanske lockat minst lika många turister som nördig naturfotografering.
Lång hängbro uppe bland trädkronorna.
Men nu var vi här för att njuta av och fotografera regnskogen. Och är det inte något som rör sig där i den täta trädkronan, inte långt från vår bro? Jo, banne mig, andra har också sett det en apa, dold i trädets krona. Men titta, nu tittar han försiktigt tillbaka, kanske på oss, där bakom bladverket. En mantelvrålapa. De är några få individer och högst upp en hane som ändå inte bryr sig särskilt om oss på bron utan är mest upptagen med att söka föda i bladverket.
Mantelvrålapa (Alouatta palliata), hane. Här upp i molnregnskogen var de mycket mörka, närmast svarta, medan de vi såg senare på Rio Frio var ljusare.
Det var en hel del att se, både i området närmast lodgen där vi bodde och här ute i nationalparken. Särskilt sökte vi efter praktquetzalen. Och där mellan bladverken, om än på lite längre håll, fick jag syn på den.
Apan har ett stadigt grepp med sin svans.
På vägen upp till Monteverdes molnregnskogar inledde vi fotograferandet av en mängd olika kolibriarter. Kolibrier av olika arter skulle vi sedan fotografera på flera kommande stopp. Men här dök, till vår glädje och förvåning, också upp en Olingo. En liten halvbjörn som rörde sig snabbt i träden.
"Sorry man, I´ll take this" - Olingon (Bassaricyon gabbii) tar fräckt mataren från en violett sabelvinge (Campylopterus hemileucurus).
Här fick vi vårt första möte med den vackra praktquetsalen (Pharomachrus mocinno). Det var inte helt lätt att se den mellan grenarna men där, banne mig, där sitter du.
Tidigt försökte man träna på att fota de snabba fåglarna i flykten. Men bakom ryggen, mot husväggen, kunde de sitta en och annan art vi annars inte såg.
Mindre öron kolibri (Colibri cyanotus) tillsammans med den betydligt mer sällsynta bruna öronkolibrin (Colibri delphinae).
Ngorongorokratern, Tanzania
med "God-e-frey"
Zandra gjorde fältstudier under några månader i Arusha och Moshi. Nu 20 år senare reste vi tillbaka för att våra pojkar, Adam och Julius, skulle få ta del av denna rikedom. Här står vi vid utsikten och blickar ut över den fantastiskt vackra Ngorongorokratern, världens största hela kaldera.
På vår Tanzaniaresa 2013 hade vi nu lämnat Serengeti och tagit oss ut till Ngorongoros naturskyddsområde och upp till själva Ngorongorokratern. Denna makalöst vackra plats som man bara inte kan se sig mätt på, där man står vid utsikten och blickar ut över världens största hela kaldera. Diametern är på hela 16–19 km.
Genom kikaren kan vi se små svarta prickar som rör sig nere i kratern och där, ända uppe från utsikten, kan vi konstatera att vi bland annat ser svart noshörning.
Det var varmare och torrare än då vi var här 20 år tidigare. Men vi hade ända tur och fick se väldigt mycket.
Vi kör ner 3-4 jeepar på led och på håll, där bakom det stora trädet ser jag hur gamar svävar i skyn.
Här i kratern var det kanske de fyra stora lejonhanarna (troligen bröder) som höll ihop med en ensam hona som kanske ingav det största intrycket. Under tiden vi åt vår lunch hade även e passat på att fånga ett byte. Troligt var det ett djur som gått ner till bäcken för att dricka men som då gott rakt på där lejonen låg och vilade i den starka solhettan. Någon jaget hade vi annars inte väntat oss förrän möjligen till kvällen,
Vår guide, den eminente och mycket kunnige "God-e-frey".
En av fyra lejonhanar som höll ihop i Ngorongoro
Efter Ngorongorokratern var vår safarifärd i norra Tanzania slut och det började bli dags att t farväl av vår eminente och fantastiskt kunniga guide och förare "God-e-frey". Till en början reserverad då han inte visste vilka vi var. Han berättade efter ett par dagar att han hade haft hand om en italienskt familj där pappan visste precis vart de ville bli körda i de olika reservaten, vilket de krävde, och efteråt hade blivit mycket besvikna över så lite de hade fått se. Något som God-e-frey förstod mycket väl att de skulle bli då han utan framgång föreslagit mer lämpliga platser för säsongen och beroende på väder och klimat.
Vi däremot var ju glada för precis allt vi fick se, växter som djur, smått som stort, vilket gladde God-e-frey mycket och släppte loss alla sina fantastiska kunskaper.
Dolomiterna, Italien
med Jan Pedersen
Fantastiska berg och slingriga vägar där motorcyklarna svischar fram. I juni 2017 är vi här i nordöstra Italien, i den del av Alperna som kallas för Dolomiterna.
En skön resa där fotograferandet i hög grad fokuserade på landskap och blommor. Men också en del annat som t.ex. de otaliga murmeldjuren som sprang omkring på sluttningarna. Eller varför inte mufflonfåren med sina imponerande horn.
En av de många vyerna upp vid Refugio Gardeccia
Vi bodde till en början mitt i den sydtyroliska alpbyn Pozza di Fassa i Fassadalen. Kanske mer känd som en vinterort för skidåkning. Nu under mer lågsäsong visade byn och framförallt dess omgivning upp en annan och i mitt tycke än mer tilltalande prakt.
Här lockas vi inte minst av de nu mycket frodiga slåtterängarna. Rika ängar som visade upp en fantastisk blomsterprakt och som byborna slår årligen för foder till djuren.
Vy från hotellrummet i Pozza di Fassa i Fassadalen.
Ett bi besöker en salvia på slåtterängen i byn.
På något ställe kunde vi försiktigt sätta oss en bit in på ängen.
Självklart var vi noga med att inte klampa in på dessa, men på något ställe kunde vi försiktigt sätta oss en bit in på ängen.
Edelweiss,
Leontopodium nivale.
Som sagt, en skön resa med egna lugna små vandringar och upptäckter. Sedan letade vi också efter den mycket speciella blomman edelweiss, vilken vi till vår glädje fann.
Ett andra boende var på Refugio Gardeccia, ett högt beläget alphotell. Här fotade vi bland annat murmeldjur och mufflonfår, en och annan fjäril, fåglar som nötkråka, ringtrast och svart rödstjärt. Och på natten den vackra stjärnhimmeln.
Sista morgonen utanför vårt boende i Refugio Gardeccia passar jag på att fota några alpkor som kom förbi.
Fotografer som tar sittliften upp.
Och uppe vid toppstugan höll alpkajorna takten till musiken (Pyrrhocorax graculus).
Alla, dessa fantastiska berg. Ibland visste man inte om man hade en tavla framför sig eller om det verkligen var på riktigt.
Även om vi vandrade en del var det skönt att kabin- och liftsystemen i regel var öppna, vilket vi nyttjade för att ta oss upp på högre höjder.
Sassolungo (eller som den heter på tyska, Langkofel), vy från Sass Pordoi.
Abisko
Den svenska fjällvärlden. Den här gången Abisko i juli 2017, dit vi for med tåg. Dagsutflykter med turiststationen som bas. Jag tycker nog att det var lite tunt med floran och fram för allt faunan vid detta besök. Men räknar man efter blev det ändå en hel del arter. Nya för mig var de tre fjärilarna fjällbastardsvärmare, fjällpärlemorfjäril och bäckpärlemorfjäril. Och andra i sälskapet, som tog helikoptern upp på Borrasachokka fick även se högnordisk pärlemorfjäril. högnordisk blåvinge och blomvisslare. Men som sagt man ska ju ha lite kvar till en annan gång.
Det var fint att komma upp i fjällmiljön och jag var för egen del tacksam för att det denna gång inte var så mycket knott och mygg.
Bäclpärlemorfjäril, Boloria thore, på midsommarblomster, Geranium sylvticum.
Nu är jag kanske inte direkt en frekvent fjällbesökare, men några gånger har jag varit upp i våra svenska fjäll och i min ungdom var jag faktiskt medlem i Kalmar fjällklubb!
Abiskojåkka nära utloppet till Torne träsk.
Bland blommorna var det den lilla orkidén dvärgyxne som väckte störst uppståndelse.
Dvärgyxne, Chamorchis alpina.
Mobilt dokumenterande av den lilla orkidén.
En karaktärsfågel på fjället, fjällpipare, Charadrius morinellus. Här en hane uppe på fjället Njulla.
Det var ganska ont om fåglar men några karaktäristiska för fjället såg vi förstås, så som t.ex. ängspiplärka, fjällripa, ljungpipare och fjällpipare. Den senare hanarna med stora ungar. Honorna har sedan länge dragit mot söder för att låta hanarna ta hand om bestyret med ungarna.
En man med sin dotter vid Lapporten, Abisko.
Skogar som hyser ett ekosystem med hög luftfuktighet, som här dagligen ges i form av vatten från havet som kommer in via fuktiga moln, året runt.
La Gomera, Kanarieöarna
Julius hade läst på om vad som sägs vara La Gomeras största naturskatt, nämligen öns skogar med frodiga, gröna lagerliknande träd som präglar öns bergiga centrala delar. Skogstypen Laurisilva, som det fanns gott om för flera miljoner år sedan men som nu finns kvar på endast ett fåtal platser i världen. Bland annat här på La Gomera, i nationalparken Garajonay.
Från Vallehermoso vandrade vi upp i bergen.
Molnen sveper in i La Gomeras Laurusilvaskog.
La Gomera var helt nytt för oss och Teneriffa var denna gång bara en landning från vilken vi tog färjan till San Sebastian. La Gomeras lilla storstad där vi började och avslutade med övernattning i ett fascinerande klosterliknande hotell.
Från vårt hotell i San Sebastian blickar jag ut över havet, bort mot Teide på Teneriffa.
Under veckan, under vår upptäcksfärd, bodde vi i två byar i norra delen av ön, Vallehermoso och Hermigua. Framför allt från det lilla mysiga hotellet som det holländska paret hade i Vallehermoso kunde vi göra dagsutflykter upp i bergen och till skogen.
Kanske var det inte bästa tiden på året för att se skogen och det blev inte så mycket skogsvandring som vissa önskat sig utan även en del bergsvandring och stadspromenader.
Blomman för dagen (Ipomoea tricolor).
Kompromisser och lite av varje som det blir med familjeresor. Lite smolk i bägaren var dock att två av dagarna var jag rätt dålig med ordentlig feber.
På vår vandring upp i bergen passerar vi mycket små odlingslotter. En del med inslag av palmer och där längs avgränsningarna ofta slingrade blomman för dagen.
Solen lyser genom ormbunken inne i skogen. Man ser att det börjar bli sent på säsongen,
Stadsvandring i Hermigua.
Mellan stammarna bildar spindeln sitt nät.
Från min sjuksäng i Vallehermoso kan jag bara på håll beskåda den vackra ön medan de andra är ute i solen.
Höga kusten med Skuleskogen, Skuleberget och Rotsidan
Födelsedagfirande i Härnösand för en släkting kunde ju lämpligen kombineras med en naturutflykt här vid "Höga kusten". Och varför då inte till Skuleskogens nationalpark.
Det blev en heldag då vi även begav os till Skuleberget och sedan Rotsidan, nere vid strandlinjen.
Utsikt över Höga kusten från toppen av Skuleskogen.
Slåttdalsskrevan är 200 m lång, 30m djup och 7 m bred.
Vandringen upp till den imponerande Slåttdalsskrevan var ganska lång men inte krävande, även om den ofta var stenig och med många rötter.
Skulebergets östsida var populär för klättrare. Och väl uppe bjuds man på en vidundren utsikt över en vik av Bottenhavet.
Själva valde vi den mer bekväma sidan med sittlift. Inte så dum utsikt det heller.
Man skulle ju kunna tro att Tage spelade in Ronja Rövardotter här, men så är visst inte fallet.
Rotsidan var en sjön strandlinje. Fint att bara strosa omkring och titta på och känna på de fina granitformationerna.
Här var det dock fina spänger.
Något söder om Skuleberget, utanför Nordingrå, ligger Rotsidans naturreservat med sina fina slipade granithälar.
Det blev liksom lite mer geologi en biologi här men det var kul att bland annat fota strandglim och även ungtrutarna på bilden.
Florida
Kanske var detta lite startskottet för mig att återuppta mitt naturfotograferande, som ändå under många år hade gått på sparlåga. För det är väl ungefär vid den här tiden som det började ta fart på nytt.
Även om vi ville uppleva spännande natur så var tonvikten denna gång just familjesemester och för det hyrde vi ett litet hus på Marco Island i västra Florida.
Efter att ha sett Miami Beach var det dags att ta sig längs Everglades norra utkant till den västra sidan och vårt mål Marco Island.
Efter en delfintur kommer vi åter i land och iakttagen som jag känner mig vänder jag mig om och snabbt knäpper denna bild på en större båtstjärt (Quiscalus major).
Året är 2012 och vi firar jul och nyår i Florida.
Som en silhuett mot himmelen drar den över oss, USA:s natonalfågel, den vithövdade havsörnen (Haliaeetus leucocephalus).
Everglades, detta för mig närmast mytomspunna våtmarksområde som jag hört talas om sen små barnsben. Nu kom vi aldrig riktigt in i själva nationalparken men mycket av vildmarken spiller ut på ett större område och snart längs vägen får vi syn på vår första alligator. Tänk vilka fantastiska urtidsdjur, så vackra och spännande.
Förstås får vi också se en mängd olika fåglar varav jag här bara visar ett fåtal exempel.
Längs vår bilfärd
En av östkustens karaktärsfåglar, den ringnäbbade måsen (Larus delawarensis).
Mitt i vårt bostadsområde fanns en eller ett par tomter obebyggda. Ja, utan mänsklig bebyggelse vill säga, förutom någon skylt och ett skyddande mycket enkelt staket så man inte kliver rakt ner i ugglornas bo.
Tomten har nämligen sparats för att skydda de prärieugglor som här slagit sig ner och har sitt bo i en håla i marken.
Prärieugglor (Athene cunicularia) som skyddas av staden, gnom avgränsning och skyltning.
mot Marco Island får vi syn på våra första alligatorer (Alligator mississippiensis).
Marco Island var på flera vis en mysig liten ort. På väg till stranden passerade vi prärieugglorna och väl på stranden fanns flera spännande flyttfåglar att studera. Hägrar, lommar, måsfåglar och olika vadare mm.
Inne i Marco Islands lilla centrum var vi annars särskilt förälskade i den lilla restaurangen "The Crazy Flamingo". En riktigt skön blandning, där man kunde äta både chicken wings och ostron och dricka guinness.
På stranden samlades en del övervintrande vadare, som här t.ex. kärrsnäppor och becksainsnäppor.
"The Crazy Flamingo" - en pärla på Marco Island.
Efter Marco Island tog vi oss söderut till boende ute på Florida Keys med besök hela vägen ut till Key West.
Solen går ner utanför vårt boende sydväst om Key Largo.
Snorkling där, när man kom upp, man lite halvt förskräckt konstaterar att alldeles i närheten flyter örlogsmannen (Physalia physalis).
Ekebysjön
Jag vänder här till min barndoms sjö. Ekebysjön.
Det var genom mina återkommande exkursioner till Ekebysjön som jag lärde Ming om sjöns och inte minst dess kringliggande markers vikt för fågellivet.
I högstadiet blir jag alt mer intresserad av fåglar. Ja, fågelintresset blir lite av en religion. Jag pratar tyst i mina tankar om hur roligt och viktigt det är för mig med fågelskådningen. Och det hände, redan på den här tiden att man (jag) ibland "skolstrejkade till förmån för miljön".
Här vid sjön stötte jag ofta på Anders Haglund. Anders ingick i fältbiologerna och var särskilt med i arbetet att inventera Ekebysjöns fågelliv och stod i hög grad bakom de rapporter som presenterades och som även tog upp områdets flora.
Här vid sjön stötte jag ofta på Anders Haglund. Anders ingick i fältbiologerna och var särskilt med i arbetet att inventera Ekebysjöns fågelliv. Området var rikt, vilket inte minst fågelinventeringarna visade, vilka presenterades i rapporter som Anders i hög grad stod bakom och som även tog upp områdets flora.
På 70-talet växte dock sjön delvis igen och det fanns behov av att muddra. Men markerna runt om sjön var också mycket viktiga för fågellivet och sankängen bortom sjöns västra ände mot Danderyds kyrka utgjorde kanske den viktigaste platsen för många rastande flyttfåglar.
Ibland uppstod skärmytslingar kring vad som var bäst att göra. Kommunkontoret öppnade luckorna för att hålla marken dränerad medan vi fågelskådare vurmade mer för fågellivet och att dräneringsluckorna skulle stängas till.
När jag idag återvänder till sjön har det gått 35-40 år. Det är med spänning jag tar in svar på de frågor jag bär med mig. Hur blev det med dragningar av reservatsgränser och cykelbanor? Är ängarna dränerade och har sjön vuxit igen?
Det är möjligt att området inte har samma betydelse som flyttfågellokal men jag måste säga att i mångt och mycket blev jag ändå glatt överraskad.
Då jag går ut på en av de fina bryggorna som gör sjön tillgänglig för besökare möts jag av en gråhäger, även om sjön i övrigt så här på sensommaren tycks mycket lugn. Vid sidan av bryggan har man visst plantera in ett bestånd med röda näckrosor!
Visserligen är sankängen dränerad och korsad av en gång- och cykelbana, men naturreservatet är inrättat och såväl sjöns spegel som sumpskogarna runt om är större än jag tidigare sett. Det finns en, kanske flera, små öar för häckande sjöfågel och i en stor del av sjön breder vackra vita näckrosor ut sig.
På vägen hem hände det att jag slank in i Altorpskogen, för att möjligen få syn på någon kungsfågel eller varför inte den fina tofsmesen.
