Människor och kultulandskap

Människor och kulturlandskap

Finansiellt är Madagaskar ett av jordens fattigaste länder med en folkmängd på närmare 30 miljoner, på en ö lika stort som Sverige och Danmark tillsammans. Madagaskars olika folkgrupper är officiellt 18 till antalet och är ättlingar till invandrare från såväl den afrikanska kontinenten som det nuvarande Indonesien och arabländerna.

Ön har varit bebodd relativt kort tid och man tror de första bofasta kom hit för mellan 1500 och 1800 år sedan. Man kan fantisera om hur det såg ut då. Landet som genomgått otaliga stridigheter har haft franskt inflytande ända sedan 1600-talet. År 1960 blev man fri från den franska kolonialmakten, som officiellt koloniserat landet sedan 1895.

Äldre hus från den franska kolonialtiden.

Folket på Madagaskar intar typiskt ett lågt tonläge och höjer inte rösten i onödan. Artighetsfraser används flitigt och jag slogs av alla leenden då vi for genom landsbygd och byar. Samtidigt, särkilt i utkanten av större städer, inte minst i utkanten av huvudstaden "Tana" (Antananarivo), lyste slum och fattigdom tillsammans med förorenad mark och förgiftade vattendrag.

Grandidier's baobab, Andansonia grandidieri i utkanten av Baobaballén vid Morondava. Ett populärt turistmål.

Landet drabbades hårt av orkanen Freddy i början av året, vilket följde på hungersnöden ett par år tidigare i söder, orsakad av klimatrelaterad torka. Därtill stängdes landet ner helt under Covid-19 pandemin och (natur)turismen har ännu inte återhämtat sig.

Ett av de stora turistmålen i väster är annars den berömda baobaballén norr om Morondava. Här växer Grandidier's bobab, Andansonia grandidieri både som i en allé och utanför denna. De stora baobabträden med sin tjocka stam och förhållandevis mindre krona är fascinerande och lockar som sagt till sig många turister.

På höglandet i öster möter ett frodigare landskap med berg och bördiga dalar. De torra och kulturmässigt mer fastlands-afrikikanska är här bytt mot historiska arv från öster.

Här i dalgångarna odlas företrädesvis ris. Stapelföda hos Merina-folket som har ett mer indonesiskt utseende. Merina dominerar höglandet, där också huvudstaden Antananarivo, eller som den ofta kallas Tana, ligger.

De bördiga dalgångarna på höglandet där man främst odlar ris.

En plätt kan tillhöra en familj men man går i regel samman fler familjer i själva arbetet där männen bearbetar jorden, ofta med hjälp av oxar, medan kvinnorna planterar och man skördar sedan tillsammans.

Det är männen som bearbetar jorden, kvinnorna som sätter plantorna och man skördar sedan tillsammans.

En typisk bild med enkla försäljningsstånd från huvudgatan i en by eller i utkanten av en mindre stad. Ofta såldes träkol i stora säckar men här i små högar som passar för en tillagning, kanske av köttet du ser i bakgrunden. Och ofta med ett leende på läpparna.

Ofta for vi genom byar och mindre städer. Huvudgatan där vi for fram var i regel där man bedrev vardaglig handel. Längs med vägen på bägge sidor var otaliga stånd med, inte minst, matvaror till försäljning. Ibland med något inslag av det enklaste lilla kafé.

kvinnor som gick före fyllde regelbundet strupen med något starkt.

Vid ett tillfälle möttes vi av ett begravningståg. En procession där den avlidne bars fram i sin kista av männen. Stämningen var uppsluppen och glad där de kvinnor som gick före fyllde regelbundet strupen med något starkt från den gula dunken. Vi fick tidigare berättat för oss att begravningar sker i flera steg och ofta begravs personer två gånger!